Igår var jag där, igår såg jag dem; och här är texten om det.

WELCOME TO CHICAGO, MOTHERFUCKER

Jag är nog, utan tvekan, Sveriges just nu lyckligaste close-to-artonåring, trots faktumet att min dator hade bestämt sig för att skapa ett nytt användkonto i det gamla när jag kom hem, så alla mina filer har förflyttats och gömt sig på diverse platser på hårddisken.

för jag har, nått ännu ett av mina avgörande mål i livet:

att se kill hannah live.

För att summera lördagen:

upp och hoppa tidigt, åka till stockholm, äta lunch hos min monster och sedan bege sig in till storstan, för att följa Arvid som då var på jakt efter nya kläder.

18:00, framme vid Nalen, inse att det redan är cirka 100 personer där och väntar, men ännu har ingen riktig kö skapats, vi smyger oss fram, långt fram. Jag är irriterad, klagar på alla som står där, hår, smink, kläder, det är något jag ser som inte stämmer hos alla, och det dröjer en timme innan folk som går att titta på (utöver Arvid och Sanna<3) kommer dit, såg då även att par kisar jag funderade på att hälsa på, men de verkade inte göra någon antydan till att känna igen mig, så jag höll mig undan.

En timme, och sådär 5-6 cigaretter senare så var det insläpp, pulsen steg, snart skulle jag få göra det jag längtat efter i sådär två år nu, se Kill Hannah (tag emil igen som introducerade dem för mig).
Jag var övertygad om att Jonathan skulle stå på vänster sida på scenen, och det ar även där det var minst folk framför oss, så där ställde vi oss, förväntasfull var jag, nästintill hysterisk. Greg (medlem i Kill hannah) hade stått och sålt t-shirts, vilket de flesta inte verkade inse, men jag höll mig lugn när jag köpte min nya fina vita tröja, och ännu en timma skulle det dröja, innan lyckan klev fram på scenen.

men det är nu jag vill klaga, rejält. VAFAN ÄR DET FÖR FEL PÅ ER p14-p15, f13-f15. Har ni aldrig varit på en konsert innan, varför är ni så jävla fixerade vid era förbannade kameror och slutar helt upp att röra er efter första två raderna i varje låt? En konsert är en konsert, inte en fotosession, lär er, för ni sög verkligen.

Hursomhelst, intågande kom hela bandet, med undantaget av Mat. De började spela Intro, och så snart jublet lagt sig, så kom mannen, myten, legenden in på scen, folk skrek, och de drog igång det hela med Believer.

från denna stunden var jag som förtrollad, det må låta fånigt, men det var så det var, musiken, ljuset, och kombinationen Jonathan Radtke (definationen av sexappeal) och Mat Devine var så uppslukande, jag försökte hålla mig igång, hoppa, röra mig, men alla runt var för passiva, det gick liksom inte. Låt efter låt matade mig med, och jag älskade det, jag kunde varenda ord, som i många fall alltid hamnade rakt in i stackars sannas öra, då hon var närmast.

För att övergå till slutet, det må vara standard, för det är sånt band gör, men samtidigt tror jag de menade det. De har aldrig spelat i Sverige tidigare, aldrig i Stockholm i alla fall, och de gillade publiken (förvånandsvärt), så som ett extra extranummer spelade de den gudomliga Welcome to Chicago, Motherfucker . Jag var som förstenad, det var över, och snart stod vi i hallarna utanför, samtidigt som Aiden skrönade där inifrån.

Greg stod återigen och sålde t-shirts, själv stod jag en bit bort, drack lite vatten. Rätt vad det var så vände jag mig om, och framför mig var Mathew Devine, med en hel drös människor flockandes runt honom, jag blev som förstenad. Visst, han är inget mer än en människa, men under dessa åren har han, tillsammans med två andra musiker, varit en sån enorm inspiration, och att faktiskt se honom på så nära håll var förtrollande.

I slutändan tog jag mig fram till honom, Sanna knäppte kort, och jag lyckades få en kram, klämma ur mig ett tack för att de kommit till Sverige, men mer än så blev det inte, visserligen var jag inget annat än ännu ett fan för honom, men för mig var det viktigt, det hade betydelse. Sanna klev fram sen, fick en autograf över bröstet, och en på biljetten, som hon i slutändan gav mig.

Sist, eftersom jag antar att i stort sett ingen läst det jag skrivit, och kanske råkar läsa den sista raden ifall jag skriver den med stor, fet text, så vill jag bara säga:

TACK, Sanna Björnberg, Arvid Kvist och KILL HANNAH för en underbar kväll, ni är grymma.

och sanna är odefinerbar.

Over and Out, Filip.

En mycket god vän till mig frågade mig nyss om hon någonsin skulle finna kärleken, som i ett förtvivlat försök att finna svar till en fråga hon alltid ställer sig.

På något vis känner jag igen mig, jag ställer mig inte frågan, för jag har hittat det jag söker i det ämnet, men ändå finns det en stor fråga, som jagar mig dagarna i ända, och har vuxit sig till en tumör i mitt samvete sedan jag läste Alkemisten.

När kommer jag, Filip, någonsin kunna våga leva ut mina drömmar, det jag alltid längtat efter.
För det är väl egentligen det som allt handlar om, när det gäller drömmar och det man alltid önskat sig; att våga göra det, att inte längre vara rädd för att misslyckas, för i slutändan kan det inte bli värre än att allt går åt pipsvängen, men då har man i vilket fall försökt, man har sett sig fan på att man ska utföra det, givit det allt man har, och om det i slutändan misslyckas, så har man alltid resan dit att leva för, man har alltid minnen och ny kunskap, kanske det som behövs för att göra ett försök till.

Mina drömmar, vilka det är, känns för tillfället oviktigt, de som behöver veta det vet redan, och det är allt som behövs. Jag antar att det delvis är rädslan för att misslyckas som skrämmer iväg mig, som hindrar min enorma, brinnande ambition från att faktiskt utlösas, att jag inte riktigt känner mig redo att misslyckas, för ur min syn har jag knappt gjort annat än det i mitt liv, och det plågar mig. Men jag vet även att det finns något annat som hindrar mig, utöver rädslan och min bristande självrespekt, det är faktumet att jag väntar, jag inväntar, jag vill ha tecknen, likt Santiago vill jag kunna tyda det, veta precis vad varje liten, som vid första anblick känns som slump, detalj har för betydelse. Jag väntar, men för var dag som går, och för var morgon jg vaknar, så inser jag att jag är en dag längre i mitt liv, att jag ännu en dag inte funnit mitt tecken, och jag är förskräckt, vettskrämd att jag en dag ska vakna, och känna att det är för sent, att jag redan förlorat chansen att uppfylla mitt livs största drömmar, att finna min skatt i livet.

Jag vill vara redo, jag vill känna att det är nu eller aldrig, kunna släppa allt, ge mig ut efter min dröm, men än finns det något som blockerar, jag kan inte be om hjälp, det är min börda att bära, och det är mitt beslut att ta, rädsla ska inte längre kunna hindra mig. Först, ska jag förändras, jag ska vara Filip rakt igenom, inga blockerinar, inget som stoppar mig från att vara just den jag är, ingenting, inga ord, inga känslor, jag ska vara mig själv, och därifrån ska jag lära mig tyda, lära mig förstå.

Jag ska bli en jävla alkemist, om det så kräver all min styrka och allt mitt mod, jag ska bli vad jag alltid drömt om att vara.

Återigen är sömnlösheten här, vare sig jag befinner mig i sängen eller inte, så kan jag helt enkelt inte somna. Återigen kan jag ta en titt i spegeln och vilja skrika som aldrig innan av det jag ser, jag ser en pojke som inte riktigt vet vad han vill, och som inte riktigt vågar uppfylla sina drömmar.

Jag behöver sova, men för det behöver jag närhet och trygghet, men den är inte nära nu, inte på många mil.

Ibland är det skit, och just nu är det ett sådant läge.

(bilden har inget med texten att göra) 

Läst Alkemisten, visserligen för skolarbete, men ångrar att jag verkligen inte läst den tidigare, även om jag blivit tipsad om den, men hela tiden varit en konservativ fantasy-idiot.

På något sätt inser jag att den återspeglar den jag vill vara, eller den jag är, visserligen är jag ingen alkemist, och jag tvivlar även på att det skulle vara på något sätt rimligt att göra det alkemister gör.

Men samtidigt, så anser jag, trots att jag inte är religös, att vi har ett livsöde, någonstans, och till någon nivå, något som vi är ämnade att göra, något som vissa definerar som talang eller naturbegåvning.
Jag vill få det till att jag är på rätt spår, men kan aldrig sluta tro att jag på något sätt saknar det, och att min naturbegåvning är att vara kass på saker och ting, och att på så sätt ge världen det den behöver.

För är alla lika på allt, så innebär det ju att ingen är duktig eller sämre på något, alla är liksom likgiltiga.

Kanske är ämnad att vara dålig, men det kan jag vara nöjd med, till  någon utsträckning.

Andras lycka är min lycka.

Filosofi eller idioti, kalla det vad du vill, något är det.