Sitter just nu hemma, ensam i tvåvåningsradhuset och försöker fortfarande värma mig, sjuk är jag, mandlarna i halsen är som golfbollar, varenda klunk av téet känns som en tegelsten i halsen, huvudet bultar, och inga huvudvärkstabletter finns att tillgå, perfekt.  Men ändå sitter jag är storler, nästan flinar, jag är lycklig, något jag inte varit på månader, sådär nöjd att jag känner att allt löser sig i slutändan, för hon finns där, för sanna finns där. Sanna är utan tvekan det bästa som hänt mig, det är hon, och jag vet att vi kan funka, vi stämmer ihop, inte nog med att vi är födda samma dag, vi passar bara, det känns när vi är med varandra.

Folk får tycka vad de vill, de får anse att  det gick för fort mellan relationerna, att jag hade för bråttom, att det kommer spricka och att jag är ett missfoster som behandlade mi som jag gjorde, men en sak ska de då veta. Att yttra sig, när man inte vet något om hur det ligger till, och inte ens försöker se på situationen ur ett opartiskt perspektiv, tyder ju bara på hur trångsynt och ignorant man är.

Alla begår misstag, ibland går de tyvärr ut över andra, men jag vet att hon har en fallskärm, och att jag i slutändan inte berättade allt om hur det låg till, beror inte på att det var något framrusat, utan att jag helt enkelt inte vågade, och samtidigt inte hann säga det innan hon försvann.

Puss och hej, detta är även mitt första inlägg i min nya blogg. 

Saknar Sanna, japp.