Läst Alkemisten, visserligen för skolarbete, men ångrar att jag verkligen inte läst den tidigare, även om jag blivit tipsad om den, men hela tiden varit en konservativ fantasy-idiot.

På något sätt inser jag att den återspeglar den jag vill vara, eller den jag är, visserligen är jag ingen alkemist, och jag tvivlar även på att det skulle vara på något sätt rimligt att göra det alkemister gör.

Men samtidigt, så anser jag, trots att jag inte är religös, att vi har ett livsöde, någonstans, och till någon nivå, något som vi är ämnade att göra, något som vissa definerar som talang eller naturbegåvning.
Jag vill få det till att jag är på rätt spår, men kan aldrig sluta tro att jag på något sätt saknar det, och att min naturbegåvning är att vara kass på saker och ting, och att på så sätt ge världen det den behöver.

För är alla lika på allt, så innebär det ju att ingen är duktig eller sämre på något, alla är liksom likgiltiga.

Kanske är ämnad att vara dålig, men det kan jag vara nöjd med, till  någon utsträckning.

Andras lycka är min lycka.

Filosofi eller idioti, kalla det vad du vill, något är det.