En mycket god vän till mig frågade mig nyss om hon någonsin skulle finna kärleken, som i ett förtvivlat försök att finna svar till en fråga hon alltid ställer sig.

På något vis känner jag igen mig, jag ställer mig inte frågan, för jag har hittat det jag söker i det ämnet, men ändå finns det en stor fråga, som jagar mig dagarna i ända, och har vuxit sig till en tumör i mitt samvete sedan jag läste Alkemisten.

När kommer jag, Filip, någonsin kunna våga leva ut mina drömmar, det jag alltid längtat efter.
För det är väl egentligen det som allt handlar om, när det gäller drömmar och det man alltid önskat sig; att våga göra det, att inte längre vara rädd för att misslyckas, för i slutändan kan det inte bli värre än att allt går åt pipsvängen, men då har man i vilket fall försökt, man har sett sig fan på att man ska utföra det, givit det allt man har, och om det i slutändan misslyckas, så har man alltid resan dit att leva för, man har alltid minnen och ny kunskap, kanske det som behövs för att göra ett försök till.

Mina drömmar, vilka det är, känns för tillfället oviktigt, de som behöver veta det vet redan, och det är allt som behövs. Jag antar att det delvis är rädslan för att misslyckas som skrämmer iväg mig, som hindrar min enorma, brinnande ambition från att faktiskt utlösas, att jag inte riktigt känner mig redo att misslyckas, för ur min syn har jag knappt gjort annat än det i mitt liv, och det plågar mig. Men jag vet även att det finns något annat som hindrar mig, utöver rädslan och min bristande självrespekt, det är faktumet att jag väntar, jag inväntar, jag vill ha tecknen, likt Santiago vill jag kunna tyda det, veta precis vad varje liten, som vid första anblick känns som slump, detalj har för betydelse. Jag väntar, men för var dag som går, och för var morgon jg vaknar, så inser jag att jag är en dag längre i mitt liv, att jag ännu en dag inte funnit mitt tecken, och jag är förskräckt, vettskrämd att jag en dag ska vakna, och känna att det är för sent, att jag redan förlorat chansen att uppfylla mitt livs största drömmar, att finna min skatt i livet.

Jag vill vara redo, jag vill känna att det är nu eller aldrig, kunna släppa allt, ge mig ut efter min dröm, men än finns det något som blockerar, jag kan inte be om hjälp, det är min börda att bära, och det är mitt beslut att ta, rädsla ska inte längre kunna hindra mig. Först, ska jag förändras, jag ska vara Filip rakt igenom, inga blockerinar, inget som stoppar mig från att vara just den jag är, ingenting, inga ord, inga känslor, jag ska vara mig själv, och därifrån ska jag lära mig tyda, lära mig förstå.

Jag ska bli en jävla alkemist, om det så kräver all min styrka och allt mitt mod, jag ska bli vad jag alltid drömt om att vara.

Återigen är sömnlösheten här, vare sig jag befinner mig i sängen eller inte, så kan jag helt enkelt inte somna. Återigen kan jag ta en titt i spegeln och vilja skrika som aldrig innan av det jag ser, jag ser en pojke som inte riktigt vet vad han vill, och som inte riktigt vågar uppfylla sina drömmar.

Jag behöver sova, men för det behöver jag närhet och trygghet, men den är inte nära nu, inte på många mil.

Ibland är det skit, och just nu är det ett sådant läge.

(bilden har inget med texten att göra)