Igår var jag där, igår såg jag dem; och här är texten om det.

WELCOME TO CHICAGO, MOTHERFUCKER

Jag är nog, utan tvekan, Sveriges just nu lyckligaste close-to-artonåring, trots faktumet att min dator hade bestämt sig för att skapa ett nytt användkonto i det gamla när jag kom hem, så alla mina filer har förflyttats och gömt sig på diverse platser på hårddisken.

för jag har, nått ännu ett av mina avgörande mål i livet:

att se kill hannah live.

För att summera lördagen:

upp och hoppa tidigt, åka till stockholm, äta lunch hos min monster och sedan bege sig in till storstan, för att följa Arvid som då var på jakt efter nya kläder.

18:00, framme vid Nalen, inse att det redan är cirka 100 personer där och väntar, men ännu har ingen riktig kö skapats, vi smyger oss fram, långt fram. Jag är irriterad, klagar på alla som står där, hår, smink, kläder, det är något jag ser som inte stämmer hos alla, och det dröjer en timme innan folk som går att titta på (utöver Arvid och Sanna<3) kommer dit, såg då även att par kisar jag funderade på att hälsa på, men de verkade inte göra någon antydan till att känna igen mig, så jag höll mig undan.

En timme, och sådär 5-6 cigaretter senare så var det insläpp, pulsen steg, snart skulle jag få göra det jag längtat efter i sådär två år nu, se Kill Hannah (tag emil igen som introducerade dem för mig).
Jag var övertygad om att Jonathan skulle stå på vänster sida på scenen, och det ar även där det var minst folk framför oss, så där ställde vi oss, förväntasfull var jag, nästintill hysterisk. Greg (medlem i Kill hannah) hade stått och sålt t-shirts, vilket de flesta inte verkade inse, men jag höll mig lugn när jag köpte min nya fina vita tröja, och ännu en timma skulle det dröja, innan lyckan klev fram på scenen.

men det är nu jag vill klaga, rejält. VAFAN ÄR DET FÖR FEL PÅ ER p14-p15, f13-f15. Har ni aldrig varit på en konsert innan, varför är ni så jävla fixerade vid era förbannade kameror och slutar helt upp att röra er efter första två raderna i varje låt? En konsert är en konsert, inte en fotosession, lär er, för ni sög verkligen.

Hursomhelst, intågande kom hela bandet, med undantaget av Mat. De började spela Intro, och så snart jublet lagt sig, så kom mannen, myten, legenden in på scen, folk skrek, och de drog igång det hela med Believer.

från denna stunden var jag som förtrollad, det må låta fånigt, men det var så det var, musiken, ljuset, och kombinationen Jonathan Radtke (definationen av sexappeal) och Mat Devine var så uppslukande, jag försökte hålla mig igång, hoppa, röra mig, men alla runt var för passiva, det gick liksom inte. Låt efter låt matade mig med, och jag älskade det, jag kunde varenda ord, som i många fall alltid hamnade rakt in i stackars sannas öra, då hon var närmast.

För att övergå till slutet, det må vara standard, för det är sånt band gör, men samtidigt tror jag de menade det. De har aldrig spelat i Sverige tidigare, aldrig i Stockholm i alla fall, och de gillade publiken (förvånandsvärt), så som ett extra extranummer spelade de den gudomliga Welcome to Chicago, Motherfucker . Jag var som förstenad, det var över, och snart stod vi i hallarna utanför, samtidigt som Aiden skrönade där inifrån.

Greg stod återigen och sålde t-shirts, själv stod jag en bit bort, drack lite vatten. Rätt vad det var så vände jag mig om, och framför mig var Mathew Devine, med en hel drös människor flockandes runt honom, jag blev som förstenad. Visst, han är inget mer än en människa, men under dessa åren har han, tillsammans med två andra musiker, varit en sån enorm inspiration, och att faktiskt se honom på så nära håll var förtrollande.

I slutändan tog jag mig fram till honom, Sanna knäppte kort, och jag lyckades få en kram, klämma ur mig ett tack för att de kommit till Sverige, men mer än så blev det inte, visserligen var jag inget annat än ännu ett fan för honom, men för mig var det viktigt, det hade betydelse. Sanna klev fram sen, fick en autograf över bröstet, och en på biljetten, som hon i slutändan gav mig.

Sist, eftersom jag antar att i stort sett ingen läst det jag skrivit, och kanske råkar läsa den sista raden ifall jag skriver den med stor, fet text, så vill jag bara säga:

TACK, Sanna Björnberg, Arvid Kvist och KILL HANNAH för en underbar kväll, ni är grymma.

och sanna är odefinerbar.

Over and Out, Filip.